Jag har aldrig varit statusbunden. Det har aldrig imponerat på mig om någon haft fina bilar, pengar eller kapitalvaror. Visst har jag själv suttit i "cirkeln" och tyckt det varit kul med min "nya" bil (dock för det mesta 15 år gammal) eller med min nya dator. Det har känts kul och glädjande men jag har aldrig någonsin på något vis sett detta som något som höjt mitt eget värde, eller i motsatta läget: Om någon annan har skaffat något som är att anse som fint har det aldrig imponerat på mig eller fått mig att värdera den personen högre än jag gjorde tidigare.
För mig har alltid värdena legat mil ifrån dessa för mig simpla, värderingar. De har i stället varit ett tecken på svaghet. På missade grundpelare i vårt värderingssystem. De är ett tecken på att man inte har förstått ett enda litet "något" av vår existens och vad vårt liv går ut på. Inte heller har vi då förstått hur tokigt det blir om vi låter föremål få en inverkan på våra liv som ger dem högre värden än de tankar och skeenden som vi människor upplever och skapar för varandra.
Jag har innan jag blev "nomad" provat på husvagnslivet i några omgångar. Bland annat bott i en dylik bakom en hangar på Bromma flygplats i 11 månader i slutet på 80 talet och några månader vintertid på Öland i mitten på 90 talet. Sedan dess är jag nu inne på min femte husbil. De första två (VW LT31'or) var äldre och någonstans mellan renoveringsobjekt och fungerande bilar/bostäder. Den första bilen gled skjutdörren av vid två tillfällen. En gång på E22 (i mycket långsam fart som tur var) och en gång i kön när jag skulle köra på färjan i Ystad. Bil nummer tre blev snäppet uppåt. Liten även den men betydligt bättre. Det var en Iveco Daily som SMC i Göteborg byggt och utrustat när den var ny. Enda "baksidan" på den var att det saknades dusch. Bil nummer 4 köpte jag i samband med att jag blev permanentboende i bil. Det var en större bil av märket Niesmann Arto och den var lite mer som en rullande lägenhet. Bra på vintern eftersom den var byggd för åretruntbruk med dubbla sidorutor framme och dubbelgolv med vattenburen värme. Hade det inte varit för ett litet problem hade jag med största sannolikhet haft kvar den än i dag: Bilen saknade nästan helt lastvikt. All utrustning som var monterad hade minskat lastvikten från 800 kg till ca 100. Det tog mig nästan 11 månader att via bråk och anmälan till ARN (allmänna reklamations nämnden) få säljaren att ta tillbaka bilen. Efter den erfarenheten bestämde jag mig för att inte sätta mig i den sitsen igen. Jag köpte hösten 2016 en ny Dethleffs Trend T7017. Lastvikten höjde jag till 850 kg genom att väga upp bilen till 3850 kg. Den utrustades för att vara ett självgående hem som inte behöver kopplas in på landström om jag inte vill och den har i nuläget även om man alltid har någon liten pryl som man pillar med eller vill förbättra, blivit så nära komplett jag kan komma.
För mig har alltid resande varit en stor bit. Jag har rest en hel del både privat, både ensam och med min dotter och övriga familj. Det har även blivit en hel del resor som biståndsarbetare med dåvarande Räddningsverket (idag MSB) till många udda platser och förhållanden. För mig har dessa resor alltid varit viktiga och jag har trivts på resande fot. Jag ser de "problem" som kan uppstå om man reser på egen hand (utan charterguider och utstakade rutter) som en möjlighet att söka en lösning eller ta sig runt eventuella hinder. Upplevelserna blir enormt många om man har förmågan att ta till sig och våga gå lite utanför de utforskade vägarna. Varje lösning blir en ny erfarenhet och ett minne som ingen kan ta ifrån en. Det spontana sättet att resa gör att man inte behöver ha en utstakad plan för varje steg. Däremot har jag gärna en lite grövre plan såsom tex: Jag tar mig till södra Europa från Sverige i vinter.
När beslutet att resa är taget låter jag dagarna, väder, händelser mm styra vilken väg jag tar och hur lång tid resan får ta. Ordspråket "resan är målet" stämmer väldigt väl för mig.
Att bosätta mig i husbil är ett beslut som tagit lång tid och är väl genomtänkt. Jag såg inte längre någon fördel i att bo i ett hus som krävde skötsel i form av underhåll, gräsklippning, städning av stora onödiga ytor, snöskottning etc. I husbilen finns också behov av underhåll, städning och tvättning men i betydligt mindre omfattning och av mindre ytor. Samtidigt har jag kvar ett hem om än i ett lite udda format. Det hemmet har jag med mig nästan var jag är och begreppen frihet, flexibilitet, spontanitet och rörlighet kommer verkligen fram som reella och fungerande tankegångar. Att jag bestämde mig för "nomadliv" underlättade även möjligheterna till andra och längre resor. Det är relativt lätt hitta en trygg parkering hos vänner eller kontakter om jag vill ge mig iväg en månad till Asien te x.
När jag hade huset gällde det ha någon som skottade snö, tog in post, vattnade blommor (har 2,5 kaktusar nu i hemmet och dessa är ett mindre problem), klippte gräs och rent allmänt såg till bostaden.
Jag lämnade över nycklarna till de nya ägarna av huset i november 2015. I oktober en månad innan hade jag tömt huset på allt. Magasinerat ca 10 kvm med prylar som dottern kan vilja ha eller som har affektionsvärde. Resten gav jag bort och sålde. När jag flyttade från min förra bil till den här kunde jag konstatera att jag nu äger ca 5 flyttkartonger kläder och prylar. Helt perfekt känsla. Vid tömningen av mitt hus hittade jag diverse föremål som jag inte hade en aning om att jag ägde. De var i flera fall helt oanvända och med andra ord helt onödiga. Jag hade aldrig saknat dem och detsamma gäller idag för alla dessa prylar. Vad skulle jag med dem till?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar