Som vanligt när pappa dyker upp finns det lite sysslor på gården. Den här gången stod det trädfällning på menyn. En stor ask hade blåst ikull under en av höststormarna och vi förstod att de två som stod kvar riskerade att gå samma väg. Som tur var hade den nedblåst asken fallit åt rätt håll, bort från en närbelägen maskinhall. Man kunde dock inte vara säker på att de två kvarvarande skulle välja samma fallriktning och det vore synd på maskinhallen om de föll åt andra hållet.
Med lite professionell assistans såg vi nu till att föregå nästa storm och samtidigt fylla på vedförrådet inför nästa vinter.
Döskallarna tittar hålögt i Capela dos Ossos
En ask mindre på gården. Hunden som syns i filmen var under full kontroll när trädet föll (för den som blir orolig).
Tåget ankom straxt efter tolv på Linköpings centralstation och en halvtimma senare hade de skickat de fyra provrören med blod till analys. Ytterligare en timma senare förklarade min läkare att alla värden var bra.
Även om jag känner mig pigg och frisk är det alltid en viss oro de sista veckorna innan provtagningen och en lättnad när allt är lugnt och hälsan är dokumenterat i ordning.
Glad i hågen hoppade jag på ett tåg till Malmö där jag bokat ett hotellrum för natten och på eftermiddagen den 9 januari satt jag på ett flyg från Köpenhamn tillbaka till Faro i Portugal där hemmet stod förtöjt på en bevakad parkering.
Mitt första mål efter hemkomsten till husbilen var att åka upp till mina vänner på Casa de Caldeira i Correias lite norr om Santarem. En släkting har lite planer på att köpa ett hus i närheten och jag skulle träffa mäklaren och en representant för en byggnadsfirma där i syfte att få reda på hur mycket eventuella renoveringar skulle komma att kosta.
Efter ett som vanligt trevligt stopp hos vännerna och en genomgång av renoveringsbehoven på den tilltänkta fastigheten satte jag sydlig kurs på hemmet. Jag hade planerat in att övernatta i Evora. Staden är med på listan över världsarv och väl värd ett besök. Med hemmet uppankrat på en gratis ställplats ett par kilometer utanför stadskärnan tog jag nästa morgon till apostlahästarna. Jag hade av mina vänner uppe på Casa de Calderia fått reda på att det skulle finnas ett unikt kapell döskallekapell(Capela dos Ossos) innanför de gamla fina stadsmurarna och efter en halvtimmas promenerande stod jag med blicken fäst vid tusentals döskallar. Väggar och pelare var klädda från golv till tak med olika mänskliga skelettdelar och man kände sig nästan uttittad av alla kranier. Se det översta fotot i inlägget
Det romerska templet i Evora
Nästa stopp blev ruinerna av ett romerskt tempel som låg högt upp i stan och erbjöd en fin utsikt över nejden.
Promenaden i Evora gick på smala gator med restauranger och butiker i en aldrig sinande ström och efter lite strövande kors och tvärs dök hungern upp. På en halvtimma hade jag intagit en köttbit och sallad och kunde sedan glad i hågen ta mig tillbaka hem.
Nu var autopiloten inställd på Algarvekusten och den ställplats i Albufeira där jag bott på några dagar i november. Tyvärr visade den sig vara fullbelagd och det var bara att starta upp huvudmaskinen igen. Efter 20 minuters körning hade jag hittat en plats på Algarve Motorhome Parc Falecia. När jag kom igårkväll fick jag den sista platsen och den var utan elanslutning. Jag har inte haft landanslutning på en månad nu och det brukar vara bra att låta batterierna toppas upp riktigt ordentligt ibland. Idag flyttade jag därför till en annan plats och nu laddar batterierna för fullt. Betalade 8,5 Euro utan och 10 med el. Jag löste in mig för två nätter till och ägnar mig åt lite småpillande med hemmet.
Lite tidigare idag fick jag ett filmklipp från dottern på deras hund. De hade lyckats kasta upp hennes frisbee i ett äppelträd och på filmen ser man hur Chevy och Messi (en vovve som var på besök) försöker lösa problemet med att få tag på frisbeen på lite olika vis.
Jag tror det är första gången jag ser en hund klättra i träd :-).
Är man hund och har haft katt i familjen några år lär man sig tydligen ett och annat :-). Hon är inte dum i huvudet den hunden..
Klippet är kanske lite långt men lönt vänta till slutet då talangerna kommer fram :-)
På utsidan av hemmet har jag gömt en "nödnyckel" som ger mig tillgång till stuvutrymmet under styrbords koj. Kojen går sedan att trycka upp underifrån och jag är inne i bilen. Det är dock lite pill om jag måste använda den här vägen in: Nödnyckeln är väl gömd och att få fram den kräver lite "arbete" och när luckan väl är öppen måsta jag lasta ut alla utemöbler och lite andra prylar innan jag får plats att krypa in :-).
När jag var i Sverige i somras hade de så pass lång leveranstid på de saker som måste bytas efter inbrottsförsöket att jag inte kunde vänta utan jag bestämde med firman som ska utföra reparationerna att vi tar det sommaren som kommer.
I ett av mina tidigare inlägg hade jag besökt Europas som det sägs, sydvästligaste udde och fyr: Farol do Cabo de Sao Vicente. En häftig plats när man står på klopporna och tittar ner på Atlanten. Jag hittade ett filmklipp som jag missade lägga in i det inlägget. Det är här nedan nu istället.
Europas sydvästligaste udde. Häftig plats att stå vid en västlig storm :-)
Tidigare i höstas var jag ute på en liten runda i kusttrakterna norr om Lissabon. Jag hamnade då i Nazare som är berömt för sina enorma surfvågor. De ska ha mätts upp en våghöjd på 30 meter där vid något tillfälle. När jag var där var det förhållandevis lugnt men vågorna var ändå häftiga att beskåda.
Här kan vågorna mäta upp till 20 meter när det är lite "drag under galoscherna" :-)
Även om mitt sätt att resa saknar mål har jag en liten plan på att ta mig till Portimao när jag lämnar här för att tillbringa några dagar i den "byn". När jag är nöjd där lättar jag enligt samma diffusa plan ankar och styr österut.
Inget är dock hugget i sten utan allt går efter dagens känsla och minsta infall tas i beaktande. Ett skön sätt att leva känner jag :-).
Hej Tomas
SvaraRaderaDet är som att vänta på morgontidningen när du publicerar din reseupplevelse, alltid lite spännande. Jag har passerat Cap sant Vincent på både syd och nordgående med olja från Persiska Viken, den vyn som du visar är nytt för mej, satte kurs mot Suezkanalen på resa mot Bandar Masur, sedan tillbaka igen till Wilhelmshaven i Tyskland. 30 dagar ner och 30 dagar tillbaka, sedan slutade mitt liv som motorelev och fortsatte på däck.
Hälsar Janne.
Hej Janne.
RaderaKul du gillar mina rader :-)
Ja jag pratade med Roger E om Vincent för en tid sedan. Han hade också passerat flera gånger. Tydligen går man inte allt för långt ut just där? Det är väl djupt nära land där?
Läste när jag var uppe i Nazare norr om Lissabon att det är 500 meter djupt en bit utanför stranden. Det lär vara därför vågorna blir enorma när de kommer in.
Vyn blir lite annorlunda när man står där jag stod. Kan tänka mig att kusten är häftig även från sjösidan med de höga klipporna :-).
Långa resor men jag gissar ni kunde få lite "plåster på såren" vid kajbesöken i form av en och annan trevlig landgång ;-).
Ha det så gott :-)
Bra inlägg igen... Man får liksom flasch backs till seglarlivet pga. de dramatiska vågorna. Tänker på fantasins begränsningar före och efter seglarlivet. Före inbillade jag mig att havsbotten var lika släta som havets yta! Jag har en tendens att förenkla, jag vet, men ändå. Sedan skulle man segla först i medelhavet och därför studerade man topografin mer grundligt. Verkligen fasinerande. Av medelhavets topografi kan man läsa av dess historia minst 20.000 år bakåt, innan atlanten vällde in. Alla stora floder har nämligen gjort djupa fåror som går att se hundratals kilometer! Ju äldre man blir, ju klarare förstår man människans största defekt, eller varjefall min, är att hjärnan förstår inte vad ögat ser...
SvaraRaderaHälsningar BigSpender
Tack :-)
RaderaJa havet har man på något vis i blodet. Även om man har det bra i inlandet ibland finns för mig ett sug efter kust, hav eller i nödfall någon sjö eller flod :-)
Havsbotten hade varit intressant få veta vad den döljer. Enorma outforskade ytor och landskap. Intressant med medelhavet och floddalarna. Tänk vad mycket som måste ha skett där när de var på "land".....
Ja med åldern kommer visheten sägs det ju. Man förstår både värden och begränsningar på ett helt annat vis.
Jag hoppas att man har några år kvar med nya insikter och att man fortfarande får vara nyfiken :-)
Ha det så gott och kul att du läser och gillar min blogg. Jag har den bara för skojs skull, för att själv minnas och för att min dotter och andra intresserade ska kunna följa mig :-)
Vad jag förstår fungerar en blogg bra som dagbok? Och alla kultiverade personer skriver dagbok, eller hur? Om inte för annat så kan man gå tillbaka och läsa på en viss dag hur man egentligen tänkte när man tog vissa beslut, slump eller beräknad vishet?
SvaraRaderaJag tycker om "flödet" i ditt sätt att skriva, förrutom då innehållet. Innehållet är faktiskt inte så viktigt för mig utan möjligen alla sidospår som ger nya tankar, exempelvis detta med medelhavet. Hittar jag en bra författare, så läser jag allt vad denne har skrivit oavsett ämne. Exempelvis Göran schildt.
Ha det....BigSpender
Ja för mig blir det en form av dagbok men också något jag lämnar efter mig. Sen om ingen bryr sig om den längre den dagen spelar mindre roll. Den finns där i alla fall.
RaderaFör mig är flödet också viktigt när jag läser en bok liksom att språket är vettigt. Jag ska läsa något av Göran Schildt när jag får tillfälle.
Ibland blir jag lite sugen på lägga till fler flikar på bloggen. Det finns mycket att skriva om när man kommit upp i min ålder och inte direkt "legat på latsidan" i livet ;-). Men till det krävs mycket tid, inspirration och rekapitulering. Blir nog aldrig av ;-)
Ha det gott :-)