När jag nu klev ombord och träffade mina kollegor igen kändes det som om vi sågs senast för bara några dagar sedan. Det blev några timmars prat och en del
utbyten av minnen. Lite senare på kvällen gick jag över landgången och till min husbil. Sedan min sjukskrivning började hade jag vetat att jag skulle gå i pension nu. Jag hde inte tänkt så mycket på det mer än att det skulle bli skönt få planera min tid själv. Inga måsten mer än de jag själv skapar. Nu när jag satt tillsammans med mina kollegor igen infann sig ett visst vemod. Insikten om att det är ett stort steg som inte enbart leder till "frihet" utan även innebär en "förlust" av goda vänner (även om kontakten kommer att finnas kvar på andra plan med flera av dem) och ett minskat socialt umgänge. Dagen efter gick jag ombord kl 11. Det var uppdukat med smörgåstårta och ca 30 kollegor var samlade i mässen. Trevligt värre och jag fick ta emot lite presenter och höra några vackra ord. Kollegorna hade samlat ihop till en ballongflygning på valfri ort i Sverige. Den kommer jag troligen försöka göra i Stockholm vid tillfälle. Av arbetsgivaren fick jag ett presentkort hos KAMA-fritid. Det lär omvandlas till prylar till hemmet (kanske en gavel till markisen vilket jag saknar ibland när det blåser).
Efter avtackningen startade jag upp hemmet och rullade så småningom vidare norrut mot Öland. Känslan av att ett stort steg är taget finns kvar än i dag. Även om jag är avtackad och har avslutat med jobbet är jag dock inte "riktig" pensionär förrän den sista juni. Jag är fortfarande sjukskriven fram till dess. Jag har som jag skrivit tidigare turen att ha fått behålla en pensionsålder på 60 när den för yngre kollegor ändrades till 65. Den 8 juni fyllde jag år och hade lovat dottern fira detta hos dem (är annars gärna på resa någonstans på dylika högtider). Jag anade väl lite att det fanns några för mig dolda planer inför födelsedagen. Dagen innan tog vi husbilen och körde till Borgholm där vi gick på restaurang och åt gott. Bilen parkerade vi på en återvändsgata bredvid en park och kvällen tillbringade vi i parken med lite vin och mycket lek med dotterns hund som fått en ny "kastleksak" dagen till ära.
När vi vaknade på min födelsedag fick jag direktiv att köra söderut. Inga närmare mål angavs och efter att ha tömt svartvatten, gråvatten och fyllt färskvatten på Svinö under Ölandsbrons kalmarsidan åkte vi mot sydväst. Efter många kringelikrokar hamnade vi på Ödevata fiskecamping utanför Emmaboda. Det första jag såg när jag svängde in på området var två för mig bekanta husbilar. Två av mina f.d kollegor är liksom jag husbilsinnehavare och deras närvaro gav positiva förhoppningar. När vi parkerat hemmet med styrbordssidan (markissidan) mot de andra husbilarna dök kollegorna upp i dörrarna på sina respektive bilar och jag blev ombedd gå in i den ena husbilen. Längst bak i den i en av långskeppskojerna hittade jag en tredje (f.d) kollega. Han och jag har jobbat tillsammans på samma båt under många år till han en majdag 2006 fick ett diskbrock under en båttur. Det innebar för honom en mängd sjukhusbesök och till slut blev han vad som förr kallades sjukpensionär. Jag vet att han har fruktansvärt ont och har problem om han är för aktiv, rör sig för mycket, ligger eller sitter för länge och ständigt går på starka smärtstillande mediciner. Att han tagit sig till Ödevata var en stor "insats" och en jättepositiv överraskning. Efter lite prat blev jag ombedd att tillsammans med kollegor och dotter följa med ner till en lite större grillplats en bit bort. Avståndet var kanske 200 meter och när vi närmade oss tyckte jag mig höra sång. Min första tanke var väl att det var något annat glatt gäng som firade något eller festade, men när källan till sången dök upp bakom några träd och buskar såg jag att det var ca 10 av mina kollegor som sjöng "ja må han leva" för full hals. Jag är inte särskilt blödig av mig, men måste erkänna att det var nära det föll en och annan tår på kinden när jag möttes på det här sättet av några av de människor som betyder mest i mitt liv. Mina syskon med familjer icke att förglömma men de hade inte haft möjlighet komma till festen pg a jobbresor och andra göromål. Kvällen blev sen och skratten många innan vi avslutade firandet och dagen efter gick åt till att "slicka såren" lite efter kalaset.
Förutom avtackning inför pension och firande av födelsedag har jag hunnit med några svängar med hemmet den senaste tiden.
Efter ytterligare en natt i Ödevata rullade jag tillsammans med en av husbilsägarna från födelsedagskalaset iväg för en gemensam liten husbilstur. Den ledde oss ner till Ryd och bilkyrkogården som ligger ute i skogen en bit utanför samhället. Det var nu två år sedan vårt förra gemensamma besök där och vi tyckte oss kunna konstatera att det blir allt mindre kvar att se av den mängd bilvrak som ligger utspridda i skogen. En gissning är att naturen har sin gång: Färger bleks och rosten tuggar på metallen, men troligen förekommer tyvärr en viss mer direkt mänsklig inverkan på händelseförloppet. Man ser att taken på "vraken" är mer intryckta, dörrar och andra detaljer bortslitna och upplevelsen var inte lika stark den här gången.
Innan vi avslutade vår gemensamma "seglats" blev det även en övernattning på Hätteboda vildmarkscamping. Hätteboda ligger vid sjön Åsnen och de sista kilometrarna är grusväg. Campingen täcker ett relativt stort område och man kommer verkligen naturen inpå knutarna.
Jag har även hunnit med en gemensam runda med en annan kompis (och f.d kollega) som även var med i Ödevata. Vi satte västlig kurs från Karlskrona (där han bor) och som vanligt när han och jag åker runt saknar vi mål och låter resan bestämma var vi hamnar. Vi hamnade första natten på Getnö gård. Även den vid sjön Åsnen. En camping som ligger naturskönt och där vi kunde stå nästan ända nere vid strandkanten.
Övernattning nummer två blev på ett ställe jag besökt tidigare vid Ivösjön på Axeltorps ställplats där vi försökte oss på lite fiske. Vi hyrde en liten elmotorbåt för 100 kr i en timma och gled runt med två drag hängande efter båten. Det blev även ett stopp vid ett "abborrgrund" med försök till att lura något att nappa på våra metkrokar. Trots hårda ansträngningar kom vi dock iland utan mer att bära än när vi gav oss till sjöss. Som tur var hade vi lite annan mat i kylskåpet och klarade ännu ett dygn utan att skörbjuggen tog överhand :-).
Efter fiskeäventyren i Ivösjön hamnade vi på en ställplats i Tosteberga innan jag släppte av kompisen vid hans hem i Karlskrona. Jag satte sedan kurs på Svinö där jag övernattade i sällskap av svenska försvaret. När jag förtöjt på ställplatsen dök det upp ett grönmålat fordon som parkerade en bit från mig. Det tog inte många minuter förrän det var täckt med kamouflagenät. Ett kulsprutetorn högst upp var sedan bemannat hela natten (eller i vart fall när jag drog ner gardinerna på kvällen och när drog ifrån dem igen på morgonen). Gissar att man sov rätt tryggt den natten ;-).
Gången innan när jag var på Svinö fick jag besök av två vänner från Öland som jag känner sedan länge. Den gången var det inga gröna fordon med kamouflagenät. Däremot fick en av vännerna syn på en fyrklöver. Efter en tid i mitten på "Kaninjägarna" av Lars Kepler sitter den nu tejpad som en liten ikon längst fram i bilen. Jag är inte särskilt skrockfull men tror inte det kan skada med en liten lyckobringare i hemmet :-).
När de skulle åtgärda en av tre servicepunkter upptäckte de ett hål i vad jag tror är grenröret. Bilen får inte köras pg a brandrisk och jag fick efter lite övertalning lov att köra ut den utanför företagets staket till deras kundparkering. Här har jag nu landkopplat och kommer troligen bo kvar till på lördag.
Enligt grundplanen skulle jag köra till Linköpings universitetssjukhus på söndag, parkera där för natten och sedan gå på undersökning och få ny medicin på måndag förmiddag.
Tiderna på sjukhuset går inte ens med våld att boka om. Jag måste alltså vara där på utsatt tid vilket blir lite struligt utan mitt rullande hem. Verkstaden har idag försökt få klarhet i om Fiat kan hjälpa mig med att fortsätta resan på annat vis och med att ordna boende fram till jag är i Kalmar igen. Väl i Kalmar (är ju folkbokförd hos min syster där) övergår nog ansvaret på mig själv och jag kommer ta mig upp till dottern på Öland och deras gästrum några dagar innan jag kan åka "hem" igen.
Tar inte Fiat på sig att hjälpa mig kommer jag att försöka utnyttja min assistansförsäkring som jag har i Watercircles och hoppas att "äventyr" som detta täcks in i deras villkor:-). I morgon hoppas jag få svaret på dessa frågor.
Grattis i efterhand från en pensionär som är mera stationär i Ålem, sedan 15 år tillbaka, intressant läsning, blir nästan lite avundsjuk på dina resor o äventyr ...
SvaraRadera