Ny nomad i hemmet och Linköping avklarat med normala värden igen

Det har äntligen blivit tid att skriva ett nytt inlägg här på bloggen. Sedan jag skrev sist har det hunnit flyta mycket vatten under broarna och en hel del har hänt även i och runt nomadhemmet.
För en tid sedan lämnade jag Kamares Beach samtidigt med Peter (Muskatten), Wovvi och Tilka. De senare drog lite österpå. Medan jag själv gav mig upp till Sparta där jag "strålade" samman med

Toula som har varit min följeslagare i hemmet stora delar av den senaste tiden. Hon kommer från Kreta och är liksom jag lycklig pensionär. Peter och Toula är sedan tidigare bekanta och vi träffades när hon besökte honom på Kamares Beach.

Hemmet på serpentinväg strax innan tunneln nedan

Efter att ha lämnat Sparta satte Toula och jag kurs mot Mystras som är en gammal by liggandes i bergen mellan Sparta och Kalamata. I utkanten på byn uppe längs smala serpentinvägar ligger ett antal gamla kloster och borgar vilka var målet för vårt besök. Tyvärr låg de flesta av dessa innanför höga murar och biljettinsläpp. Naturligtvis hade de vid vår ankomst stängt för dagen och vi fick nöja oss med en promenad i vacker natur. På vägen mellan Mystras och Kalamata passerade vi några av de finaste vyerna jag beskådat under vinterns resa. Vi körde på smala serpentinvägar som stundom gick så högt att vi såg snö inte allt för långt ovanför oss. Vid några platser hade man huggit ut tunnlar och "halvtunnlar" i berget där vägen skulle fram. På ett ställe hade lite av vägen bitvis rasat ner längs bergssidan och passagen som var kvar var bara lite bredare än hemmet.

Tunnelkörning på "hög nivå" :-)


Smala delvis rasade vägar uppe i bergen.

Förstummande utsikt uppe i bergen mellan Mystras och Kalamata.

Som att sväva bland molnen

Toula har eftersom hon blivit "godkänd" (och själv godkänt) sin påmönstring i nomadhemmet, många fördelar och är en positiv färgklick som förhöjer vardag som helgdag på många vis. Ett av hennes många plus är att hon är "geocachare". Hon har dessutom, inte att förglömma fångat ett nomadhjärta med hull och hår :-).
Geocaching innebär för den oinvigde att man laddar ner en app till sin mobil. I den kan man sedan få fram kartor och ledtrådar till små vattentäta "askar" (av mycket varierande format) som andra "geochashare har gömt på olika ställen på vår jord. I själva Geochachen finns en liten lapp där man skriver sitt namn och datum när man gjorde "fyndet". Toulas intresse för detta har nu smittat av sig på undertecknad och tack vare detta har 106 kg nomad flera gånger den senaste tiden befunnit sig på både långa och komplicerade promenader idogt sökande efter någon gömd lite ask. Oftast finns de på vackra platser där man får se naturscener, byggnader, utsikter mm som man förmodligen i vanliga fall aldrig hade upptäckt. Ytterligare en fördel är att det öländska sidfläsket får ut och röra på sig lite extra.

Sista tåget verkar ha gått från Kalamata.

Vår resa fortsatte efter Kalamata ner på det västra av de tre fingrarna på Peloponnesos. Under idogt geocachande rundade vi under en vecka detta finger och avverkade gömda plastboxar längs vår väg. Vi fick även till en liten runda till Elea Beach (där jag tillbringade någon vecka i höstas på min resa mot Kamares). Stranden var fortfarande lika fin och vi fann att flera av de övervintrande husbilarna från förra besöket stod kvar. Även de hade haft en för Grekland ovanligt kall vinter. Dock inte lika blåsig och regnig som min och Peters. Troligen beroende på de berg som omgärdade "vår" strand och gav "fallvindar" med ishavstemperatur...
Tillsammans med ett tyskt par som bor över vintern i en stor terrängbil ner på stranden i Elea åkte vi i deras hyrbil upp till en gammal vattenkvarn som sedan urminnes tider använts för att mala mjöl. De nuvarande ägarna hade med stor försiktighet och omsorg renoverat allt till ursprungsskick och man malde fortfarande på samma vis som när kvarnen var i "riktigt" bruk. Numera maldes nog mest för att visa besökare och för att baka egenproducerat bröd.
Av en slump råkade det naturligtvis finnas en Geocach vid kvarnen som numera är loggad i våra appar :-).

En grek åkte till USA. Kom tillbaka rik och byggde ett sagoslott vid Agrilos

I Finikunda satt den här herren och iakttog hemmet utanför dörren.

Koroni bjöd på en fin övernattning med den här utsikten. En borg av det häftigare slaget.

Det var svårt låta bli stanna och fotografera Koroni när såg den här busken vid infarten

Borgarna är många i Grekland och den ena häftigare än den andra. Här en i Methone

Methones solnedgång går inte av för hackor den heller.

Efter vår gemensamma tur i Geocachen, bergsvägarnas och kvarnarnas tecken åkte Toula hem till Kreta. För min del var det dags för min sedvanliga runda till Hematologen i Linköping. Kontroll av blodvärden och ett läkarbesök var inbokat sedan 12 veckor.
Den här gången hade jag lyckats hitta flygbiljetter från Kalamata till Köpenhamn (tur och retur). Hemmet hade jag bokat in på en bevakad parkering ca 1 km från flygplatsen och för 5 Euro/dygn kunde jag känna mig lugn över att mitt bostad och tillhörigheter var i trygga händer. I priset ingick även transport till och från flygplatsen.

Tvätten på tork i Kalamatas hamn

Två dagar innan jag skulle flyga norrut ställde jag mig på ställplatsen i Kalamatas hamn. Tvättsäcken var full och det kändes bra att få städa ur hemmet samtidigt som allt gjordes klart för min återkomst. Med tomma tankar förutom diesel och gasol som var fyllt körde jag till parkeringen kvällen innan planet skulle avgå. Jag sov i bilen och på morgonen kom pappan till ägaren av parkering och hämtade mig enligt avtalat. Eftersom det är en relativt liten flygplats och avståndet inte var långt från parkeringen hade jag bestämt mig för att en marginal mellan upphämtning vid hemmet och flygets avgång på en timma borde räcka. Gissa om pulsen steg lite när jag efter att ha tackat för skjutsen och sett bilen försvinna insåg att jag glömt plånbok med bankkort och mycket annat viktigt i hemmet.
Efter lite samtal med flygplatspersonal fick jag reda på att jag hade ganska exakt 25 minuter på mig innan gaten stängdes. Med assistans av den vänliga personalen beställdes en taxi. När den kom hade jag 15 minuter på mig. Som tur var verkar det som om min chaufför kört formel 1 i ett tidigare liv. Två rondeller blixtrade förbi utanför rutorna på taxin och kilometern till hemmet gick på nolltid. Glad i hågen klev jag lite senare genom gaten samtidigt som en bestämd säkerhetsvakt gick fram och drog igen dörren bakom mig :-). Ibland ska man ha tur :-).

I Köpenhamn hoppade jag på tåget till Kalmar. Därifrån hade min dotter "hittat" en bil som man behövde någon som körde upp från en verkstad till byn där de bor på norra Öland. Kl 16 samma dag som jag lämnat hemmet i Kalamata satt jag hemma hos dotter och sambo och njöt av umgänget.
Några dagar senare lånar jag en bil och kör upp till Linköping över dagen. Läkarkontroll mm gick på dryga timman och efter att fått klartecken (alla värden var normala och min cancer håller sig lugn och fin) var det bara att ställa in siktet på Öland igen.
De har ju köpt en liten gård (dottern med sambo) och där finns obegränsat med sysselsättning när nomaden dyker upp. Den här gången var det bl a lite trädfällning, vedklyvning, trapprenovering, dränering, stenmursfixning, riskörning och körning av tändkulemotor som stod på programmet. Det tog ca 2 veckor innan valkarna hade fjällat av och jag hade "normala" nomadhänder igen efter återkomsten till hemmet :-).

Riskörning är enkelt när man har tillgång till en Ford Dextar

Dextarn ersätter även yxan ibland. Här kopplad till "svärsonens" vedklyv

Watercircles där jag har min reseförsäkring har som krav att för att jag ska få en ny 45 dagars försäkringsperiod utanför Sverige, måste avbryta resan med minst 15 dagar. Detta fungerar fint för mig eftersom det är ca 45 dagar mellan mina läkarbesök. Förlänger jag sedan med ett par veckor hos dottern är det bara att rulla vidare på en ny försäkringsperiod.

På vägen ner mot hemmet passade jag på att ta en helg på Airbnb i Helsingborg och hälsa på gode vännen Vispop som ju är "hjulboende" ungefär lika länge som jag. Det var trevligt att träffas och eftersom det blir lite långt mellan gångerna då jag är i södra delarna av Europa stora delar av året och han fortfarande jobbar, fanns det mycket att prata om.

Från Helsingborg var det enkelt ta sig till Köpenhamn och flygplatsen där.
När jag landade i Kalamata den 6 maj hade jag för ovanvanlighetens skull det närmsta målet klart för mig (annars går det mesta i spontanitetens tecken). Toula skulle landa i Aten den 7´e och med lite mer än för mig normal körning skulle jag lätt kunna vara och möta henne på flygplatsen på eftermiddagen.
Samma kväll som jag landat på morgonen i Kalamata förtöjde jag hemmet i Pireus hamn (liksom väldigt många andra sjöfarare har gjort genom alla tider). Vägen ner till min förtöjning var dock troligen mer komplicerad än om jag kommit sjövägen. Staden är relativt stor, trafiken intensiv och gatorna kom till långt innan husbilarna blev vanliga. I ett gathörn stod en man och gjorde tummen upp när jag gled förbi med mina "vingar" till backspeglar strykande husknutarna. Troligen var det inte jättevanligt att någon kom och krånglade sig fram just där annat än med som störst en vanlig personbil ;-). När jag väl hittade en parkering i hamnen var denna dock perfekt. Inte jättebra utsikt men ändå sjöutsikt om "babord" och stadskärnans strandpromenad inom synhåll lite "förut".

När Toula landat hade vi redan nästa mål klart. Dotter med sambo skulle anlända till Thessaloniki den 9´e. De skulle vara ombordmönstrade i 9 dagar och sedan flyga hem från Zadar i Kroatien.  i och med hemmets vanligtvis låga tempo innebar det att vi fick rulla på norrut ganska omgående. Det blev dock lite tid för Geochaching och två övernattningar längs kusten. En Geocach hittade vi nere i en grotta intill en kyrka som var inbyggd i berget i Tempidalen.

Geocachgrottan i Tempidalen med porlande hälsokälla

Även om grottan var trång lyckades ett drygt "deciton" tung nomad klämma sig in och provsmaka vad som beskrevs som hälsogörande vatten som rann fram ur en naturlig källa i berggrunden. Vi får se om nästa hälsokontroll visar på övernormala värden ;-).

Vår rutt från Thessaloniki till Zadar

Nytvättad och fin står "hon" där i trädsalen intill floden.

Med fullbelagd "skuta" styrde vi på eftermiddagen den 9´e hemmet i riktning mot Meteora. Ett fantastiskt område med minst 6 kloster byggda på höga klippor lite i västsydväst från Thessaloniki. Eftersom det var ca 30 mil dit och timmen blev lite sen (jag kör ogärna när det är mörkt om jag inte måste), fick det bli en övernattning på vägen.

Vi kastade ankar på Platamonflodens strand. Efter vad jag hört ska den vara Greklands största flod. Vi stod i skuggan av enormt träd som högt över oss bildade ett tak och man fick lite känslan av att man var i en stor sal. En bit nedanför kunde vi se floden och en dammkonstruktion som gjorde att vattnet på platsen stod stilla. Det fanns dock skyltar som varnade för att vattennivån snabbt kunde ändras och att det var olämpligt att bada. Ingen av oss var dock vid det här tillfället särskilt sugna på ett dopp och besvikelsen över varningarna var minimal.

Morgonen efter rullade hemmet vidare och på eftermiddagen stod vi parkerade i ännu ett fantastiskt landskap. Den här gången bestående av otroliga bergsformationer. Vi ställde oss på parkeringen till ett av klostren och satte så småningom fram våra utemöbler. Det blev grillning och lite rödvin under insupande av den otroliga utsikten.
När solen gått ner och vi ätit färdigt satt vi kvar ute när det långsamt gled upp en bil bakom hemmet. Ut ur denna kom två poliser (de grekiska poliserna har tydligen en förmåga att hitta hemmet). Med barsk ton frågade de vad vi gjorde där vid den här tiden på kvällen. Man hade ringt från ett av klostren och påtalat att vi camperade där och att detta var förbjudet.
I motsats till min förra kontakt med grekisk polis kunde en av dem den här gången engelska och vi försökte påtala att det defakto inte fanns några skyltar som förbjöd vare sig det ena eller det andra. Enligt polismannen skulle dessa skyltar dock finnas längre bort eller nere i byn som vi passerat ca 3 km innan klostren.
Hur vi än vände och vred på det hela gav sig till en början inte denna upprätthållaren av lag och ordning. Vi skulle förhala någon kilometer å det snaraste där det skulle det finnas en godkänd parkering.
Jag berättade då att bilen väger över 3,5 ton och det bara fanns en person i besättningen som hade körkort med rätt behörighet för att framföra fordonet och att denna person (jag) druckit minst 3 glas vin. Dottern påminde dessutom om de två små whiskey jag och svärsonen inmundigat under kvällen.
Den första reaktionen från polismannen var att jag skulle vänta någon timma och sedan flytta bilen när jag troligen var "körbar", men när jag frågade om de kunde komma och bistå med alkoholmätare någon gång då och då fram till dess såg han mer fundersam ut. Efter att ha konfererat med sin kollega och troligen även talat med någon i klostret återkom han och gav oss tillstånd stå kvar till morgonen efter.

Hur fick man dit byggstenarna?

Få konstnärer kan skapa vad "moder jord" är kapabel till.

Vy från vår övernattningsplats på klosterparkeringen

Vacker himmel med hemmets parkering på första parkett. Ett kloster skymtar i bakgrunden.

Dagen efter tillbringade vi med klosterbesök och Geocaching. Efter en sammanställning senare på dagen var vi relativt överens om att den stora upplevelsen var att beskåda utsikten och klosterna från utsidan. Besöken på insidan gav inte särskilt mycket extra utan bestod mer av lite souvenirförsäljning. Några munkar eller nunnor stod inte att finna vilket kunde varit intressant annars :-).

På kvällen innan vi lämnade Meteora mönstrade Toula av hemmet och tog en buss till Thessaloniki och hennes son som bor där. Några dagar senare flög hon till Kreta.
Vi som var kvar fortsatte nu till den grekiska västkusten där vi övernattade i en liten hamn strax söder om den albanska gränsen.

Vår resa i Albanien började längs kustvägen upp till staden Sarande där vår första albanska övernattning gjordes. Vi parkerade längs infartsleden söderifrån i strilande regn. Eftersom vi tidigare på dagen bestämt oss för att den här kvällen äta på restaurang fick vi lite beslutsångest inför väderutmaningen. Efter en mindre konferens beslutade vi oss dock för att göra en utbrytning mellan ett par av regnskurarna. Om allt funkade enligt plans skulle vi hinna sitta på någon trevligt hak innan himlen öppnade sig nästa gång.
Det visade sig vara ett klokt beslut beträffande regnet. Ett aber blev dock vägvalet. Av någon anledning fick vi för oss att det vore trevligt gå på den strandpromenad som med säkerhet fanns om vi följde en av gatorna nerför branten mot kusten. Sagt och gjort. Snart befann vi oss nere vid strandkanten. Tyvärr visade det sig dock att någon strandpromenad inte existerade i den här delen av staden utan stranden bestod av stora stenblock omväxlande blandat med lite mindre stenar och klippor. Ovanför stranden låg det villor och hotell varav en del låtit sin tomt avslutas med en brygga. Efter lite tvekan och ytterligare lite konfererande tog vi ett beslut om att det säkert skulle gå att ta sig fram längs stranden även om den såg lite ogästvänlig ut. Snart skulle den säkert övergå i en trevlig stensatt strandpromenad med soffor, restauranger, planterade palmer och annat trevligt.
Efter att ha klättrat på stenar, hoppat över klippskrevor och hämtat andan på div betongbryggor i säkert en halvtimma var vi redo att ge upp. Någon "godkänd" strandpromenad skulle vi aldrig orka fram till (eller hinna innan restaurangerna stängde heller för den delen). Som tur var dök det så småningom upp en lite "gata" mellan ett par hus och vi kunde åter ta oss upp i mer bebyggda trakter med jämnare underlag.
Efter ytterligare någon kilometers promenad dök det upp en restaurang som såg trevlig ut och vi slog oss ner under taket på deras uteservering. Maten var god och när vi var mätta och belåtna satte vi åter kurs mot hemmet. Den här gången undvek vi stranden utan följde vägen på ett mer "normalt" vis. Det visade sig vara ett klokt beslut eftersom att regnet började igen när vi var ca 40 meter från hemmet. Hade vi hoppat runt bland stenarna igen hade förutom trötta även blivit genomblöta :-).
Hur dumt det än kan verka att ge sig ut bland stenblock och klippskrevor när det finns en väg att gå kan vi ändå konstatera att vi skaffade oss ett minne extra från vår resa. Dessutom var det nog en nyttig motion för hela kroppen :-).

Vi hade läst att det skulle finnas en nationalpark strax öster om Sarande. Efter ca 40 minuters körning var vi där och hade parkerat hemmet mitt inne i parken. Man kunde skönja spår av tidigare byggnader. Troligen restauranger och servicebyggnader av något slag, men idag var det mesta jämnat med marken. Endast en liten byggnad stod kvar i vad som var stranden till en flod. "Blue Eye River" som bildades av en underjordisk källa vilken mynnade ut långt ner under marken ett par hundra meter från vår parkering. Den lilla byggnad som fanns kvar bestod av ett vasstak som lyftes upp av några trästolpar och under taket stod två kylskåp med glasdörrar. Vad man kunde se var de fyllda med drycker. Ingen människa syntes dock till utan vi tog en promenad längs en av grusstigarna som gick längs med flodkanten. Vattnet från "Blue Eye Spring" är omtalat. Det är kristallklart och man har svårt att urskilja vattenytan där vattnet ligger stilla. Flodbotten avtecknas som om det vore på land. Efter en liten promenad får vi syn på ett staket med en skylt om badförbud. Bakom staketet är själva upprinnelsen till floden. Man har försökt utforska hur djup ner själva öppningen är där de ca 8 kubikmeter vatten som rinner fram varje sekund ligger. Som längst har man efter vad vi hörde varit nere 50 meter utan att finna själva källan. En olöst gåta för den "nyfikne" :-).
På kvällen skickade vi ut markisen, tog fram bord och stolar och satt mitt inne i en fantastisk miljö. Lugna regnskurar kom med ojämna mellanrum och 10 meter från oss rann det klara vattnet fram lite lagom porlande. Känslan var nästan magisk. Som att man kunde ta på naturen på något vis.
När vi ätit dotterns fantastiska sallad gick hennes sambo iväg på en lite promenad. Efter en stund när vi började fundera på vart han tagit vägen fick vi syn på honom samtalande med en man som stod under halmtaket i den lilla byggnaden vi sett tidigare. Eftersom man hoppades på att den han träffat skulle jobba på platsen och därmed ha tillgång till nycklar till kylskåpen gick även vi dit. Det kunde vara gott med en kall öl :-).

Panoramabild av floden vid Blue Eya

Morgonbild av Blue Eye River

Ser drickbart ut :-)

Det visade sig att mannen i den lilla "baren" var en getfarmare som bodde några hundra meter bort. Han saknade dock el i sitt hus och brukade gå ner här för att ladda sin mobiltelefon. Svärsonen hade kommit på god "fot" med honom och snart var vi alla involverade i ett samtal på en blandning av albanska, engelska, tyska, svenska och kroppsspråk.
Efter en lång stunds "samtal" där vi trodde oss ha förstått att något hänt på platsen (och troligen i landet) runt 2011 då hela den här anläggningen hade jämnats med marken, försvann vår nya bekantskap längs med vägen. Efter en stund kom han tillbaka med 1 kg getost. Vi var först lite tveksamma till mängden. Getost gillar vi alla, men 1 kg var mycket. Efter provsmakning beställde vi dock ytterligare ett kg. Den getost vi är vana vid låg milsvitt från vad denne getfarmare producerade från sina getter.
Han ville ha 5 euro per kg. Vi betalade det dubbla eftersom vi förstod att han behövde pengarna och han sken som en sol. Morgonen efter kom bondens hustru till husbilen och knackade på. Med sig hade hon vår beställda ost plus en och en halv liter getmjölk. Hon hjälpte oss "stycka" osten i lagom bitar och gav oss en stor plastburk där osten sedan täcktes med något som vi tror var den vätska som blev över när man tillverkade osten. Hon förklarade att osten skulle vändas i vätskan med jämna mellanrum för att hålla sig längre och vi satte in allt i kylen.
Dagen efter gav sig naturligtvis hyllan i kylskåpet och mycket "ostvätskan" befann sig plötsligt nere i den nedersta lådan av kylskåpet i friflytande form. Följden blev efter uppsamling och återtäckande av getosten att kylen fick sig en rejäl rengöring: Inget ont som inte har något gott med sig ;-).
Morgonen efter styrde vi hemmet på nordlig kurs. Vi passerade ett bergspass som gav nya häftiga upplevelser med svårslagen utsikt.
Llogara-passet hamnar på lite över 900 meters höjd efter att man slingrat sig upp på serpentinvägar med en makalösa vyer. Vägen var bred och fin i förhållande till de vägar Toula och jag tidigare i veckan passerat i de grekiska bergen vid Mystras.

Man kan förvänta sig allehanda olika fordon på de albanska vägarna.

Vacker albansk blomma

Innan vi besteg Llogara-passet hade vi provat en "ankringsplats" i byn Borch lite norr om Sandare.  Där vännen Julian hade rekommenderat en restaurang "Ujavara Veranda" som var byggd över ännu ett vattendrag. På baksidan av stället hade man byggt en jättefin servering som klättrade upp längs bergssidan och genom hela anläggningen porlade ett vattenfall. Även här var vattnet så klart att det var svårt se vattenytan. Med stor sannolikhet kom det även här från en närliggande underjordisk källa.
Maten var god och när vi så småningom rullade vidare var det tre mätta och nöjda "besättningsmän" som intog sina platser i hemmet.

På kvällen hade vi för avsikt att leta rätt på en strand där hemmet kunde stå så att vi hade utsikt över hav. För en gammal sjöman ligger alltid längtan efter kust och hav nära och efter ett dygn vid ett sötvattendrag kändes det helt rätt med lite saltvatten igen.

Beach ahead :-)

Hade vi backat en halvmeter hade vi inte kommit ut :-)

Vi hittade via appen "park4night" en strand strax söder om staden Durres i norra delen av den albanska kusten. Efter att ha följt vad som verkade vara en korsning av en kostig och en smal återvändsgata några hundra meter västerut från kustvägen stod vi plötsligt mellan några tallstammar med fören riktad ut om mot Medelhavet. Eftersom platsen fanns på "park4night" hade vi räknat med att det kunde finnas fler husbilar där och mycket riktigt delade vi den fina platsen med 4 andra husbilar från lika många olika länder.


Efter Albanien var siktet inställt på Montenegro och Kotorviken. Det är en djup T-formad vik som inramas av höga berg. Längs viken går på den sydvästra delen en SMAL bygata. Efter att ha följt vägen ungefär halva viken på vägar där mötande fick stanna och ibland backa hamnade vi på en grusplan i den södra delen (jag kan inte hitta namnet på orten nu men det var i en mindre by). Då vi var ensamma på platsen och bilen skymde sikten från den passerande vägen tog vi ut bord och stolar. Kvällsutsikten var fin med spegelblankt vatten och ljusen från de små byarna som kantade kusten reflekterades i vattenytan.

Tiden för vår gemensamma resa gick allt för fort. Vi hade vid Blue Eye River insett att dagsetapperna måste bli längre om vi skulle hinna till Zadar där dotterns och hennes sambos flyg skulle lämna den 18´e på morgonen. Vi fick ställa in oss på att köra minst 25 mil per dag för att undvika stress det sista dygnet. Det blev med hemmets tempo 5 - 6 timmars körning varje dag och efter Kotorviken körde vi relativt snabbt genom den kroatiska enklav som omger Dubrovnik. I Bosnien Herzegovina tog vi en lunchpaus på en fiskrestaurang där vi inmundigade en blandad fisktallrik innehållande musslor, havskräftor, Kalmaris och en fisk som jag inte vet namnet på. Maten liksom servicen var suverän och men åter igen fulla magar tog vi oss till resans enda betalda övernattning. Vi hade full tvättsäck och behövde tömma div tankar samt fylla dricksvatten. Visst kan det vara en skön känsla att angöra en "färdig" anläggning där allt är ordnat. Snabbt fick vi igång en tvättmaskin och på morgonen såg vi till att alla tankar hade önskad nivå, men för mig känns det som att en del av det fria livet försvinner när man står bland en massa andra husbilar och husvagnar. Lite av charmen och målet med mitt resande är friheten och upplevelsen att klara mig själv. Vara oberoende och inte behöva av ren artighet nicka mot mängder av grannar. Inte behöva hålla mig inom en förutbestämd "ruta" utan med eget förnuft och med respekt för omgivningen sköta mig själv.
När tvättkorgen dignar och jag inte lyckas lösa tömning och fyllning på någon mack eller rastplats tar jag till en natt på camping eller ställplats som en praktisk lösning för fortsatt möjlighet till frihet och upplevelser. Så var det även den här gången och det kändes skönt att på morgonen lämna en fin och trevlig övernattningsplats för att på eftermiddagen samma dag köra ner på en lugn och tom strand strax söder om Zadar. Ut med stolar och bordet. Fram med kastspön och medan svärsonen och jag försökte fånga de allt mer sällsynta fiskar som simmar runt i ett av miljö och överfiske utsatt medelhav. Eftersom det inte blev något napp på våra krokar fick vi lösa matfrågan på annat vis.
Promenaden till restaurangen var på dryga 2 km och när våra "spare ribs" av lamm kom in på bordet var vi rejält hungriga alla tre.

På morgonen lämnade jag mitt resesällskap vid flygplatsen och på kvällen stod jag med aktern uppbackad i grönskan i utkanten av Zagreb.
Målet är Budapest där Toula landar i morgon (20 maj) för att flytta in i nomadbilen en dryg månad. Tillsammans ska vi framöver ta oss upp den sträcka som är kvar i Europa till Sverige och tanken är att vi angör Trelleborg i början på juni.

Hemmets pågående rutt. Kväll angör jag Budapest

Ikväll står hemmet vid en sjö strax söder om Budapest och jag lyssnar under skrivandet till en lugnt regn som "knattrar" lite försiktigt mot glasfibern på hemmets tak.