fredag 20 september 2019

Hösten närmar sig och jag väntar inte på de andra flyttfåglarna


Med någon vecka kvar på augusti viker jag ihop det fristående förtält jag köpte i vintras. Det har under sommaren utgjort ett extrarum till hemmet där det stått uppställt bakom dotterns hönshus på deras lilla gård. När jag har stått stilla under ca två månader har det varit perfekt att stå uppställd och kunna kliva ut i ett uterum.
Där har jag haft mina "trädgårdsmöbler" och kunnat sitta och spana ut över ängen bredvid och mossen bakom min kajplats.
Där har under sommaren passerat allt från rådjur, harar och hundar till grävmaskiner. På dagarna har jag till vissa delar, förutom underhåll på husbilen försökt vara behjälplig med diverse underhåll på gården.

Även i år blev det fönsterskrapning, målning, grävning, insåning av gräsmatta mm. Behovet av dylika åtgärder tar aldrig slut på en liten gård med gamla hus och tidigare eftersatt underhåll och det är roligt kunna hjälpa till lite när jag har möjlighet.

Förtältet har fyllt sin funktion och ligger nu i tryggt förvar i en lada tills nomaden dyker upp igen till våren.

För en gångs skull lyckades jag ha lite framförhållning när jag i år skulle boka en färjebiljett söderut. Det är ett dilemma annars att jag sällan kan säga långt i förväg när det bär av. Den här gången lyckades jag dock redan i början på augusti boka en biljett för resa från Karlskrona till Gdynia den 2 september. Tack vare den tidiga bokningen kom jag undan med 1400 kr för mig och husbilen istället för det dubbla vilket det lätt kan bli på den linjen.
De flesta gångerna jag åker färja mellan Sverige och kontinenten brukar det bli via Trelleborg och antingen Rostock eller Sassnitz. De blir nästan alltid det billigaste och smidigaste alternativet även om jag räknar in dieselkostnaderna. Ytterligare en fördel med dessa färjor är den relativt korta restiden. Åker man via som nu, Karlskrona blev det 12 rätt sega timmar (åkte med Stena Balica/Fraktfärja).

Efter ankomst till Gdynia körde jag in på första mack jag hittade. Jag hade medvetet låtit både diesel och gasoltank bli i det närmaste tomma. Prisskillnaden på diesel var väl knappt 3 kr/liter och på gasolen 2 kr/liter till polsk fördel :-). Inga jättesummor men "många bäckar små... etc" ;-).
Jag hade även med mig min "Viatolldosa" och kollade upp så den var i ordning. Det är en liten elektronikbox i vilken man när bilen väger över 3500 kg, registrerar sitt fordon och sedan laddar med pengar på någon "servicepoint" vid inresan. Boxen fästs sedan långt ner på insidan av framrutan och när man passerar någon form av avläsningsinstrument längs vägarna piper den till och några zloty räknas av från den laddade summan. Har man en lättare bil köper man istället en "vinjett" som fästs i rutan och visar att man gjort rätt för sig.
Efter besöket på macken gick jag in på min app "park4night" och letade efter någon relativt närliggande ankringsplats. Det var kväll och jag försöker i görligaste mån undvika köra i mörker. Jag har märkt att mörkerseendet är en av de "funktioner" som försämras tidigt med åldern. I a f för mig. Dessutom ökar riskerna vid mörkerkörning ytterligare av att vara i ett annat land med en helt annan "trafikkultur" än den man är van vid från Sverige.
 Ca 1 mil västerut hittade jag en stor upplyst parkering vid en badanläggning. Det såg ut att vara en lugn och bra övernattningsplats med belysning och lite liv och rörelse i omgivningen. Det fick bli min ankarplats över natten. På morgonen efter startade jag upp och följde kusten västerut. Målet för dagen var Mielno. En relativt liten by som på somrarna blir en stor turistort (hela den polska östersjökusten är väldigt "turistig" sommartid). Resan från Gdynia till Mielno är ca 20 mil och med "nomadtempo" med flera stopp tog den knappt 5 timmar.
I Mielno bor en gammal vän. Han är från Polen men har tidigare drivit rörelse inom byggnadsverksamhet i Sverige. Vi hade inte träffats på dryga 3 år och det var roligt ses igen. Han och hans sambo hade för ett knappt år sedan köpt ett gammalt hus. Huset ligger ca en timmas bilresa från Mielno ute på landsbygden och resan gick på ibland oasfalterade vägar. Det hade varit en gammal skola med en boyta på minst 300 kvm och sedan köpet jobbade de med att renovera och modernisera den mycket primitiva byggnaden.
På ena sidan av deras nyförvärv fanns en granne. Ett lite äldre par som levde på bl a biodling. Eftersom Toula gärna dricker thé med honung i och honungsnivån i hemmet var låg slog jag till och köpte en burk. Nu i efterhand ångrar jag lite att jag inte köpte fler eftersom den visade sig vara väldigt god. Men längs vägarna här i Polen ser man rätt ofta försäljare av bär, svamp, blommor och bl a honung. Tror vi fyller upp förrådet innan vi kör över gränsen till Tyskland.

Efter ett dygn hos mina vänner i Mielno startade jag upp hemmet med sydlig kurs. Min tanke var att för andra gången besöka spökstaden Klomino som övergavs och varit tom sedan Röda Armen fick stryka på foten för ett antal år sedan. Sist jag var där var med dottern för några år sedan och jag hade hoppats på lite fint fotoväder den här gången.
Ett delmål på min resa mot södra Polen var att stanna och kolla lite i en by som hette Szczecinek innan jag körde de sista 5 milen till spökstaden. Medan jag lagade mat på den parkering nära centrum i byn märkte jag att det mulnade på lite utanför hemmet. Efter en koll på några olika väderprognoser insåg jag att det  närmaste dygnet skulle innebära lite regn och rusk. Det blev en snabb omvärdering av läget (inte allt för ovanligt i nomadhemmet;-)). Beslutet blev att övernatta där jag stod. Bakom hemmet gick en väg och på andra sidan vägen låg en fin park som slutade vid en strand till en liten sjö. Det skulle m a o ord inte vara någon uppoffring med en övernattning här. Även det lilla att man har en fin utsikt och ingen brådska kan ge njutning om man tänker lite positivt :-).

När jag startat upp morgonen efter hade jag ca 40 mil till Wroclaw. Polens tredje största stad med drygt 600 000 invånare. Det var där Toula skulle landa. Vi hade avtalat att jag skulle vara på flygplatsen på eftermiddagen nästa dag. Utan att ha bestämt om jag skulle köra hela vägen eller stanna för en övernattning till någonstans längs rutten styrde jag in hemmet på en sydlig kurs. Samma kväll kunde jag konstatera att jag var framme i Wroclaw och efter lite sökande stod jag på en gräs/grus plan med fören och styrbordssidan mot floden Oder. Eftersom jag tycker det är intressant med fartygstrafik och gillar när det händer lite i omgivningen var läget perfekt. Det stod lite fiskare som bottenmetade efter någon form av fisk i strandkanten och i farleden passerade några olika "flytetyg". Allt från en pråm lastad med vad som såg ut att vara sten till ett roddarlag med följebåt. Med hjälp av Google translate frågade jag en av fiskarna om han trodde det var okay att stå kvar över natten och om stället var tryggt. Jag fick mycket jakande svar på båda mina frågor och bestämde mig för att jag hittat min natthamn :-). 

Nästa dag ägnade jag förmiddagen åt att skriva mitt förra blogginlägg. Två timmar innan Tuolas plan skulle landa kastade jag loss och satte kurs mot flygplatsen där jag via Google maps trodde mig ha hittat en parkering med fickor stora nog för hemmet :-). Detta stämde och när planet landat och vi hittat varandra satte vi åter kurs mot samma ände av stan där jag tillbringat natten. Den här gången valde vi dock den andra sidan av floden där vi kunde stå vid en återvändsgata i ett naturområde. Utanför dörren hade vi en lite slänt ner till Oders vattenyta och vi befann oss vid en liten bukt på floden som efter vad jag senare fick reda på, hade använts av tyskarna när de härskade i området. Man hade under vintermånaderna förtöjt fartyg vid höga stålkonstruktioner som kantade hela bukten.
Stålkonstruktionerna stod kvar men de användes inte längre, förutom av en del änder och andra fåglar som tydligen såg dem som trevliga plattformar att ta igen sig på ;-).
Vår förtöjning kväll nr 2 och 3 innan vi flyttade till fiskestranden

Efter två dygn på samma ställe vid "vår" bukt förhalade vi en liten bit längs flodstranden och kom att stå  tillsammans med ett gäng fiskare. Vi blev lite nyfikna på hur de fiskade och när vi frågade en av de som stod närmast visade det sig att han kunde tyska. Han förklarade att man fiskade flera olika fiskarter här. Allt från småfisk som man kunde använda till bete till lite större malar och även någon laxliknande fisk som han visade foto på. Den största fisk han fått i Oder hade vägt 27 kg och var drygt 120 cm lång.
När han fiskade nu använde han sig av någon form av småmaskar som han hade i en hink. På fiskelinan satt en liten korg som han fyllde med en blandning av mask och jord. En meter nedanför/längre ut på linan hade han trätt en liten fisk (storlek mindre sill) på en krok. Den var själva betet medan innehållet i korgen spred sig i vattnet och lockade dit bytet. Fiskaren kastade ut sitt bete och satt sedan i godan ro på en medhavd stol och väntade på att en liten bjällra skulle börja pingla i änden på hans spö.
Även vi provade att fiska lite med våra medhavda kastspön men blev efter en stund upplysta av våra fiskekompisar att man måste ha någon form av fiskekort och att det i annat fall kunde bli dyrt om det dök upp en kontrollant. Vi la in våra spön i hemmet igen och återgick till att iaktta omgivningens fiskeansträngningar. Tyvärr var fiskelyckan dålig den här dagen. Vi såg endast en och annan småfisk landas i vår närhet.
Utsikten på kvällen från vår plats vid fiskarna. En fasadbelyst bro :-)

Efter ytterligare två dagar på  det nya stället vid stranden bestämde vi oss för att det kunde vara intressant utforska själva stadskärnan lite närmare. Vi tog hemmet en runda med tanke på att se oss om lite och efter lite kryssande hittade vi en grusparkering ca 500 meter från den gamla delen av staden. Vi hade läst på lite om Wroclaw innan och förstått att man hade en tradition av att placera ut "dvärgar'' lite här och var i stan. Dvärgarna var gjorda i någon mässingsliknande metall och man kunde se dem på alla möjliga och omöjliga platser. Traditionen med de små figurerna lär härröra från sovjettiden när ord och tanke inte var lika fritt som idag. På något vis blev dessa dvärgar en form av liten protest mot förtrycket. De placerades ut i all hemlighet för att förstöras eller avlägsnas av staten och dess lakejer. För varje gång en "dvärg" försvann dök det upp en ny på någon annan plats. Idag lär det finnas över 300 stycken utspridda lite överallt och sedan sovjetunionen upplöstes får de stå i fred och har istället blivit lite av en turistattraktion.
Vi hittade även lite andra "roliga" skulpturer som såg ut att och komma upp ur en icke existerande gångtunnel.

Jag har en gång tidigare varit i Wroclaw. Då tillsammans med en god vän som visade mig att det finns en polsk soppa som kallar Zurek. Det är en rågsoppa baserad på surdeg. Ibland kan man även få den serverad i ett urgröpt bröd vilket vi lyckades med under en av våra vandringar. Det rekommenderas verkligen om man vill ha ett trevligt minne och en god matupplevelse i Polen.

När vi satt i vårt hem på vår lite halvcentrala förtöjningsplats upptäckte vi snart att även om läget var perfekt för utforskning av själva centrum fanns där (kanske just tack vare detta läge) vissa nackdelar. Ungefär klockan 10 var vi inparkerade av ett gäng bilar. Det hade kanske funkat att trixa oss ut med några avancerade roderrörelser och med en utkik i aktern, men det kändes långt ifrån säkert. I dylika lägen är det skönt att inte ha bråttom :-). Vad gjorde det (så länge allt var lugnt och det inte brann i knutarna) att hemmet inte gick att förhala. Det kändes nästa som ett vanligt hus när man nu tänker efter. Vi blev kvar i detta centrala läge ett par dygn och lämnade på morgonen den 3´e dagen.

Målet efter Wroclaw sattes i västlig riktning. Tuola har vänner som bor ett par månader om året i Wetzlar, lite norr om Frankfurt i Tyskland (och just nu befann de sig där).  Resten av året bor de på Kreta. Vi hade avtalat att vi skulle försöka dyka upp hos dem ett par dagar innan vi fortsatte vår resa mot Moseldalen.
På vägen mot Wretzlar blev det ett stopp i Dresden. När vi åkte uppåt i våras hamnade vi i en av förorterna men vi kom aldrig in i själva staden. Nu hamnade vi desto centralare. Bara några 100 meter från den gamla stadskärnan.
Tyvärr drabbades även Dresden som många andra städer av andra världskrigets bombningar och hela centrum blev mer eller mindre jämnat med marken under några kraftiga bombräder. Nästa allt det gamla fina vi såg nu var med andra ord återuppbyggt efter kriget. Dock i samma gamla stil som det haft innan kriget. Det måste ha varit ett helt otroligt arbete att återskapa dessa hus, kyrkor och andra byggnader till det som står där idag.


Från Dresden hade vi ca 5 timmars körning till Toulas vänner som bjöd på både sig själva, god mat och fina rundor i ännu en gammal stadskärna. Efter två nätter på "gatan" utanför deras hus lättade vi åter ankar. Ca 10 mil senare förtöjde vi i Koblenz som är en stad med ca 100 000 invånare. Den ligger där flera floder går samman för att sedan fortsätta som flod: Rehn.
Vår första tanke var att hitta en ställplats för inte allt för stora pengar och från den göra utflykter i omgivningen. Tyvärr visade det sig att även om vi  är ute i eftersäsongen och det borde vara gott om plats, visade det sig att det mesta var fullbelagt. Det hela förvärrades ytterligare av att Rhen tydligen hade ett ovanligt högt flöde nu och en av de två ställplatserna i stan låg under vatten.
Vi fick vår vana troget fråga vår "vän" appen "camp4night". Även den här gången visade det sig vara ett klokt val. Efter lite kryssande hittade vi en park lite söder om centrum där vi kunde backa ut akterskeppet över en slänt och därmed få in nosen från gatan.
Dag nummer två i Koblenz lyckades vi hitta en begagnad cykel åt Toula, vilket hade varit vårat mål ända sedan vi var i Wroclaw. Där hade vi det dock lite svårare med språket och även med att förstå internets säljsidor. På tysk mark lyckades vi på en säljsida tolka ut det skulle finnas minst 3 damcyklar med 26 tums hjul i bra begagnat skick till salu i vår närhet. Efter lite mailande (vi på engelska och svaren på tyska) samt några telefonsamtal stod vi till slut där med en riktigt fin mountainbikeliknande cykel.
Tanken var att Toula skulle använda den "nya" cykeln och jag min elcykel. Av någon konstig anledning blev det nu tvärt om och fann mig cyklande på "riktigt" betydligt mer än jag gjort de sista 40 åren :-). Det funkade dock fint och av vad jag tror var sympati lämnade Toula andra dagen elcykelns batteri hemma. Vi blev på det viset något sånär jämbördiga, eller kanske att det blev lite till och med blev lite till min fördel. Elcykeln är en minicykel och även utan batteri tror jag den väger lite mer och är mer tungtrampad än en jämförbar vanlig cykel :-).

Från vår förtöjningsplats i parken hade vi första parketts utsikt över Rhen med all dess trafik. Strömmen av flodbåtar som fraktade gods var tät och mellan dem kom en lika stadig ström av "flodkryssningsfartyg". Gissa om en gammal sjöman hade att titta på :-).
Med cyklarna tog vi rundor. Första dagen in till centrum och besåg återigen gammal fin bebyggelse. Vi hittade som vanligt en massa statyer. I det här fallet var det två som utmärkte sig. Dels en 37 meter hög staty som stod precis i "hörnet" som bildas där Mosel rinner ut i Rhen och kallas Deutche Ecke.  Dels en mindre staty inne i centrum som föreställde en pojke. Det roliga med den sistnämnda var att han någon gång ibland spottade ut en rejäl stråle vatten genom munnen. Hade man inte sett att gatstenarna var blöta framför statyn hade risken varit stor att man fått sig en "loska" :-).
När vi den dagen kom tillbaka till hemmet efter vår cykelrunda fick vi en "lysande" ide. Eftersom aktern sköt ut över slänten ner mot parken var det en enkel affär att skicka in båda cyklarna därunder och låsa fast dem i hemmets bakaxel. Där syntes de inte från vägen och parken bakom hemmet var relativt tom på folk nattetid. Det såg väl lite märkligt ut vid en närmare titt men blev en bra lösning den här gången. Allt var orört på morgonen :-).
Cykelparkering under akterskeppet

Jättestaty vid där Mosel och Rhen går samman

Ett av många fartyg som passerade vår tomt i Koblenz

Dag nummer tre i Koblenz (nummer två med cyklar) satte vi av längs med Rhen åt motsatta hållet till centrum. Efter ett antal kilometer var vi framme vid ett av de många slott som finns i det här området. Stolzenfels slott är riktigt fint där det ligger på en sluttning ovanför en by. Efter att ha parkerat cyklarna i byn vidtog en rätt avancerad promenad. I alla fall för en inte allt för atletisk nomad men efter en halvtimmas "motgångar" och minst 3 pauser var vi uppe vid slottets entré.
Jag har vid ett flertal tillfällen tidgare i sådana här sammanhang kunnat konstatera att det som ger mig mest är att se sådana här byggnader från utsidan och oftast på lite avstånd. Trots detta bestämde vi oss för att lösa varsin entrébiljett på 5 euro.
Innanför porten upptäckte vi att det mesta var låst. Alla dörrar in i själva slottet var tillbommade och man tilläts bara gå runt på lite olika borggårdar i olika nivåer. I och för sig var dessa vackra med lite blommor och fontäner men men. Slottet var i fint skick men de minnen man tar med sig är hur det såg ut på lite avstånd (och kanske själva klättringen förståss ;-)).
Gör sig bra på lite avstånd :-)

När vi cyklat tillbaka var vi båda ömma i rumpan och trötta i benen. Det fick bli en lugn kväll och sedan dagen efter har cyklarna varit tryggt instängda och oanvända (min cykel bor under babordsbingen) och fastlåsta (Toulas sitter på cykelhållaren längst akterut).

Sedan en tid har jag haft lite funderingar över hur mina båda bodelsbatterier mår. Jag har väl tyckt att de tappar spänning lite väl snabbt med tanke på den lilla förbrukning jag har och igår kväll fick jag ytterligare funderingar. Trots att batterierna var fulladdade efter bra laddning från solcellerna under dagen gick gasolgeneratorn igång på kvällen. Den ska starta när batterierna går ner till lite under 12 volt, men detta skulle inte kunna ske så snabbt.
Efter lite funderande och tankeutbyte via messenger med min kompis "Vispop" kom vi fram till att jag haft något liknande för ett par år sedan. Då hade det hjälpt om jag kopplade landström ett par dygn och på det viset "toppade" batterierna ordentligt för att det skulle vakna till liv igen.
Med ovanstående i tankarna lämnade vi i dag Koblenz och följde Mosel några mil. Vi hittade på sen eftermiddag en ställplats (Mosella schinkenstube) där vi för 10 euro dygnet står landkopplade och har tillgång till tömning av både svartvatten och gråvatten. Det ingår även fyllning av färskvatten. Det vore något för svenska ställplatser att ta efter. Man får parkera till en överkomlig summa. Helt utan campingliknelse och kan tömma och fylla lite av varje. Precis som jag tror att ställplatserna var tänkta från början. Vill jag ha mer finns det alltid campingar att förtöja vid :-).

                                               Nedan några foton från byn Ernst där vi står ett par dygn nu.







Idag blir det lite fotvandring i omgivningarna och jakt på Geocachar :-).

4 kommentarer:

  1. Bra jobbat!
    "Keep up the good work!"
    Kramar, från Stina och Julian till Toula! ;-)

    SvaraRadera
  2. Hej!
    Som vanligt skriver du fängslande, jag kom att minnas våra (Gunnel o Jag) vinresor till Mosel och Rudesheim som har sina skördefester nu i september-Oktober. Mycket trevligt område. Trevlig resa, du vet var vi bor om du kommer i närheten, alltid välkommen hit.
    Janne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Janne
      Tack för din kommentar. Moseldalen var fin och det är inte utan att jag längtar dit igen. Om jag kommer iväg i år blir det kanske inte den vägen utan jag "susar" i så fall relativt snabbt genom Europa ner till Portugal under fysisk distansering.
      Det är dock inget lätt beslut i år och jag funderar både hit och dit. Kanske blir det chans att ses en stund igen hos er. Det var roligt träffas efter en massa år och kommer gärna tillbaka när det är läge :-)

      Radera