P g a det myckna regnandet hade man inte kunnat skörda de 3000 olivträd som tillhörde gården. När jag tillbringat dryga veckan bredvid granatäppleträdet inne på gården såg det dock ut som om vädret skulle bättra sig något.
Vid 8 tiden morgonen efter gav undertecknad och tre anställda oss iväg ca 4 km till en av olivodlingarna.
De övriga tre var Rita och Theresa som båda är mer eller mindre heltidsanställda i rörelsen. Deras "verksamhetsområde" verkade vara väldigt vittomspännande. Allt från att städa, bädda och sköta om ställets gästrum och laga mat till att mata ankor, katter, hundar, höns och samla in ägg.
Förutom detta var de dessutom fruktplockare på gårdens odlingar, mandelnötsknäckare och
olivplockare. Jag har säkert missat hälften av deras sysslor i den här uppräkningen :-).
Dagen till ära hade man även bett en extra resurs vara med. En kille som brukar hoppa in och hjälpa till när han kan och behov finns. Jag kommer inte ihåg vad han heter (portugisiska namn är ofta svåra har jag märkt) men han jobbar till "vardags" på ett stort bageri.
Vi åkte i en fyrhjulsdriven pickup vilket verkligen behövdes i det här uppdraget (men som jag är mera tveksam till om de verkligen behövs för att köra runt i te x Stockholm). Olivodlingen låg i kuperad och lerig terräng. När vi kom fram åkte vi rad upp och rad ner, fram och tillbaka för att spana efter de "bästa" träden: De som inte hunnit tappa allt för många oliver utan hade lite kvar att erbjuda. Efter lite körande hittade vi några träd som även om de inte dignade av oliver, hade så pass mycket kvar att det kunde vara mödan värt att "anfalla" dem.
Medan min manliga arbetskompis visade mig hur olivskakaren fungerade la Rita och Theresa ut ett nät under ett av träden. Nätet var uppskattningsvis ca 8 x 8 meter och hade en "slits" in till mitten från ena sidan. De drog nätet så att trädstammen hamnade längst in i slitsen och man såg till att ingen glipa uppstod. Det gällde att ta tillvara varenda oliv.
Jag fick den stora äran att köra grenskakaren vilken till konstruktionen såg ut som en lite omgjord röjsåg. Klingan var ersatt av en teleskopisk arm med en "hake" i änden som man förde in grenen i. När man gasade gick armen fram och tillbaka och skakade grenen. De allra flesta oliverna rasade ner relativt snabbt men ibland fick man ta några omtag och ibland fick det bli lite handarbete i efterhand.
När ett träd var tömt drog vi med nätet till nästa träd och gjorde om proceduren. För det mesta var det sedan dags samla ihop oliverna och hälla över dem i säckar, eller i början i en stor plastlåda som vi hade på pickupens flak.
Innan de kunde samlas ihop var man dock tvungen plocka bort löv och smågrenar som följt med skakningarna.
Den första veckan i olivbranschen (för mig) lyckades vi komma iväg i 3 omgångar. Resterande dagar regnade det och allt arbete omöjliggjordes. Vi fick ihop ca 500 kg innan det var helg.
I helgen var mina arbetskamrater lediga men på lördagen passade nomaden på att låna pickup och nät. Skakmaskinen var utlånad så det fick bli handarbete, men efter lite funderande kom jag på att jag ju har två inbyggda skakmaskiner. Om jag greppade lagom grova grenar kunde jag faktiskt skaka ner en och annan oliv ;-).
På sex timmar fick jag genom "handskakning" och plockning ihop ca 30 kg vilket jag var nöjd med.
Olivpickupen på plats
Nomadstövlar i arbete :-)
Ett tusen år gammalt olivträd som Virgilio visade mig på vägen hem från olivodlingen. Tänk om det kunde berätta vad det upplevt....
I söndags kom Virgilio som min värd heter och frågade om jag vill hänga med och lämna in de oliver vi fått ihop till olivpresseriet. Han lämnar in dem där och betalar efter hur många kilo han har. Efter en vecka eller så kan han hämta olivoljan. Man har då pressat hans oliver i en egen omgång eftersom han till skillnad från många andra har organisk odling.
Ett normalår får man ut ca 17 % av olivvikten i form av olja. Resterna används bl a som gödning. Vid ett snabbt överslag kom jag fram till att han skulle få ut ca 85 kg (om det nu var ett "normalår" vilket Virgilio inte trodde. Andra odlare som lyckats skörda tidigare hade sagt det var sämre i år).
Olivpressfrabriken. Den maskinen man ser först i klippet mosar oliverna som sedan på något vis packas så de ser ut som stora kebabrullar. Dessa pressas sedan i maskinen som syns sist i filmen.
Oliver i kebabrulleform :-)
Virgilio säljer mycket av det han odlar på marknader i Lissabon dit han åker på lördagarna. För att kunna hålla ett lite bredare sortiment köper han in en del av de produkter han för tillfället inte har tillgång till själv. Liksom han säljer till andra marknadsknallar när de saknar någon produkt. Nu felade det äpplen och päron till lördagens försäljning och vi åkte en dag till Rio de Maior (där jag för några inlägg sedan skrev om saltet man utvann ur källor i bergen).
Där ligger en hypermodern anläggning för frukthantering som drivs av gamla vänner till Virgilio och Ana (Virgilios fru och min värdinna). Anläggningen hade flera anställda som stod och packade och sorterade frukt. När den var packad och klar märktes den upp och kördes med truck in i enorma kylrum för förvaring tills det var dags för leverans. Mycket gick på export bla till Frankrike och Spanien (om jag minns rätt).
Förutom frukt hade man även en egen vinproduktion som drevs av en av sönerna till fabrikören. Han hade en stor vingård i närheten där han odlade ekologiska druvor som sedan blev till ett vin som hade döpts till "Humus" och som även det till största delen exporterades.
Tydligen tyckte det det var trevligt få en nomad på besök. Innan vi åkte därifrån hade de plockat ihop en låda ekologiska päron och äpplen som (icke att förglömma;-)) toppades av en flaska Humus ;-).
Pärontvätt vid fabriken
När de tvättats går de genom en torktunnel och hamnar sedan på ett band in i fabriken där de kontrolleras och packas
I måndags gjordes den sista insatsen för i år på Casa de Caldeiras olivodlingar. Jag, Theresa och Rita tillbringade dagen med att skaka oliver och när Virgilio dök upp på eftermiddagen hade vi fått ihop ca 170 kg som vi lämnade av på olivpresseriet på vägen hem.
Här knäcks det mandelnötter
På kvällen efter sista plockningen tvättade jag en maskin tvätt och på förmiddagen i tisdags startade jag efter att ha sagt adjö till Ana, Virgilio, Rita och Theresa, upp hemmet.Målet var som vanligt inte satt men på kvällen hade jag förtöjt i en stad som heter Sines och ligger lite söder om Lissabon ute vid kusten. Innan jag kom till Sines hade jag via min app Park4night hittat ett tömingsställe för svartvatten. Även om jag haft det jättetrevligt och bra hos mina vänner kändes det skönt vara på rull igen med fulla vatten och dieseltankar och tomma grå och svartvattentankar.
I Sines lyckades jag andra dagen hitta en tandläkare. Jag har sedan en tid kommit att tänka på att det var länge sedan munnen fick sig en översyn och även sedan den rensades från tandsten. Jag klev in på den första mottagning jag hittade och frågade om de möjligen hade tid ta hand om detta.
Inget problem. Jag var välkommen morgonen efter kl 10 (idag alltså) och när jag frågade vad det skulle kosta sa sköterskan mellan 15 och 16 Euro. Billigt av bara den och en bra tid tänkte jag och bokade. När jag suttit och gapat i tandläkarstolen en stund i morse kändes det skönt (som alltid när man kan lämna stolen efter en undersökning utan att de kommit fram till att garnityren håller på ruttna bort). Jag tog upp en 20 Eurosedel och väntade på växeln, men sköterskan stod bara kvar som om hon väntade på mer. Jag frågade om något var fel och hon sa: Ja det felar 40 Euro...
Ibland är det svårt höra skillnad på sixteen och sixty. Vilket jag naturligtvis hade gjort ;-). Men ingen större skada skedd. Glad i hågen betalade jag mellanskillnaden. Tänderna var hela och rengjorda och det hade säkert kostat mer uppe i Sverige. Dessutom hade jag väl fått boka 6 månader i förväg eftersom det inte var akut..
Efter två nätter i Sines fortsatte kryssningen söderut och ikväll har jag ankrat upp på en stor gräsplan 300 meter från centrum på en by som heter Vila Nova de Milfontes. Det var en kort körning på ca 35 km och jag har nu ca 10 mil kvar till Portugals sydvästligaste udde: Farol do Cabo de Sao Vicente :-).
Virgílio and I read with most interest about your stay at Casa da Caldeira and the work you have done here, catching the olives and offering your help with everything we needed. You were really helpful and a nice company to us. Now all of us miss you and your wheeled home down there on the corner. We'll follow you and your adventures through this interesting blog. Have a nice travelling along the Algarve coast. All the best, Ana and Virgílio
SvaraRaderaThanks
RaderaI think we all helped eachother in different ways.
I will miss you all to.
All the best to you all :-)
Trevligt äventyr för en erfaren globetrotter.
SvaraRaderaJa det är häftigt när man får komma in i vardagen på det viset jag fick här :-).
RaderaBra story. Kanske det mest givande sättet att "turista" är att arbeta ihop. För många är detta en överkurs och de begriper aldrig en bra samvaro. Det där med leran är lite speciellt. Om man inte vill att leran vandrar upp med byxbenen, så måste man gå fötterna isär. Tröttande i längden, men enda sättet.
SvaraRaderaAng. arbete. En gång på ön Kreta - under en dö trist charterresa - tillbringade jag en hel vecka för att väcka liv i en bondes bevattningssystem. Blev en bra minne för livet, jämfört mot de andra charterresorna man gjort...
Ja för mig kommer det med stor sannolikhet bli ett av de stora minnena från den här "resan".
RaderaDet att träffa människor från platsen och komma nära. Kunna hjälpa till och få gemenskapen är häftigt. Finns ingen charterresa vad jag vet som kan komma in närheten av detta ;-)