Sista fotot på Donna
I det längsta hoppades jag att jag skulle kunna stanna kvar på sydliga nejder till i mitten på maj. Min ursprungliga plan var att långsamt köra upp mot Sverige med mitt vanliga tempo på 10 till 20 mil om dagen. I början på april insåg jag att det kunde vara klokare att redan då ge mig av eftersom Coronan kunde komma att sätta käppar i hjulet.
Europa stängde ner allt mer och restriktionerna rasade fram på löpande band. Mina sista veckor på Casa de Caldeira i byn Correias lite norr om Santarem i Portugal tillbringades i frivillig social isolering. Jag bodde på gården som jag gjort några gånger tidigare och umgicks på Coronaavstånd med Ana, Virgilo, Rita och Theresa. De två förstnämnda äger och driver ett litet Airbnb med fantastiska rum i hotellstandard. Vid sidan om detta har de organiska odlingar av en mängd frukter och grönsaker.
På gården jobbar Rita och Theresa med allt från att knäcka mandelskal till att vitkalka väggar, laga mat åt gäster och hålla gården i toppskick.
De blev alla mina goda vänner och jag kommer med all sannolikhet att återvända när jag får möjlighet.
Under veckorna innan min avresa försökte jag hjälpa till lite med olika sysslor. Allt från att fixa med en hästvagn som Virgilios pappa för många år sedan drivit taxirörelse med, till att vitkalka väggar, stapla fruktlådor och göra rent betongplattor runt poolen.
Virgilos pappas antika "taxi"
Högtryckstvätten fick arbeta runt poolen men fint blev det :-)
Efter moget och långt övervägande bestämde jag mig motvilligt för att det var dags ge mig av norrut. Coronan utgjorde allt för mycket smolk i bägaren. Under de senaste månaderna hade jag följt utvecklingen i länderna runt omkring. Särskilt då Portugal och de länder jag måste passera för att ta mig upp till Sverige. Ett bra hjälpmedel har varit UD´s app "Resklar" där man kan får fram uppdaterad information om huruvida transitering genom olika länder är tillåten. Det framgår även vilka karantänsregler som gäller och vilka dokument man förväntas ha med sig på resan..
Ett par dagar innan min planerade avresa berättade jag om mina planer för min goda vän Mia. Det visade sig att även hon hade tankar på att ta sig norrut. Hon är svensk och har ett litet hus i en bergsby i Spanien där hon tillsammans med sina tre hundar tillbringat vintern. Precis som jag hade hon levt under social isolering en längre tid och var sgs garanterat smittofri.
Vi kom överens om att göra resan upp till Sverige tillsammans alla fem i min husbil. Samåkningen innebar en liten förlängning av min resväg eftersom jag måste köra en bit söderut för att plocka upp Mia och hundarna. Jag märkte att en del portugiser reagerade över min kurs. Den var ju raka motsatsen mot vad de förväntade sig. Fick ett och annat "tut" när de gjorde en omkörning.
Tanken med samåkningen var (förutom att vi delade på kostnaden och hade det trevligt) att vi med all sannolikhet minskade de gemensamma riskerna. Hade vi kört med varsitt fordon hade antalet tillfällen med risk för smitta ökat. Mia och hundarna hade behövt hitta boenden och antalet stopp för tankning hade blivit större.
Mor och Dotter i köket :-)
Den 30 mars på morgonen kastade jag loss från Casa de Caldeira. Resan flöt på bra hela dagen och de funderingar jag haft över gränspassagen mellan Portugal och Spanien visade sig vara lättlösta.
Enligt Resklar-appen skulle det inte vara något problem. Spanien godtar transitpassage om man ska till sitt hemland inom EU. Man skulle ha med sig pass och ett personbevis utskrivet på engelska. En bekant från farmen i Portugal hade dock sått en liten oro hos mig eftersom han sett på portugisisk TV att just min gränspassage skulle vara stängd sedan några dagar.
Vid gränsen stod det tre trevliga spanska poliser iklädda ansiktsskydd och jag blev ombedd fylla i ett papper med mina uppgifter. Jag delgav dem att jag skulle plocka upp Mia på vägen och att vi kommer att övernatta en natt i Spanien innan vi hoppades ta oss över gränsen till Frankrike.
Några timmar från gränsen var jag framme hos Mia. Hon och vovvarna embarkerade hemmet och vi gav oss av norrut. Klockan 22:30 slog vi läger för natten ca 20 mil söder om Madrid. Vi hittade en stor parkering för långtradare vid en bensinmack där vi kunde kasta i draggen.
Dagen efter på väg upp mot Madrid passerade vi ett lite höglänt område och temperaturen utanför hemmet sjönk till strax över fryspunkten. På sidan av vägen låg det ibland snö och det var inte utan att man kände lite oro över om det skulle komma att bli halt. Efter någon timmas körning steg dock temperaturen och snart försvann snön allt mer.
På vår resa genom Spanien och Frankrike infann sig en konstig känsla. Lite som om man var med i någon mysko science fiction. Vägarna var ödsliga. Vi såg inte många personbilar (förutom runt storstäderna där det dök upp några ströbilar) men på vissa sträckor såg vi en hel del lastbilar. Byarna och städerna vi passerade verkade övergivna med för det mesta tomma gator, torg och trottoarer.
Vid passagen in i Frankrike var det åter dags visa pass. Man frågade om vi skulle köra nonstop till nästa gräns men eftersom det var kväll och vi redan hade kört relativt långt samma dag (ca 80 mil) sa vi att vi kommer att övernatta och sova vilket den franska polisen inte hade något emot.
Detta var den sista kontakten vi hade med lagövervakande myndighet till dess vi körde av färjan i Rödby där det vi blev tillfrågade om pass och resmål innan vi glatt blev vinkade vidare. Vi körde någon mil in i Danmark innan vi stannade på en rastplats för övernattning.
Vi hade passerat belgisk, holländsk och tysk gräns utan att se en enda kontroll. I dessa länder verkade det hela på flera vis lite mer avslappnat. Antalet fordon ökade och vi såg lite mer folk i rörelse. Det var dock långt ifrån hur det brukar vara i dessa länder. Jag tror det är första gången jag passerat Hamburg t ex utan en enda bilkö.
Vår första plan var att köra broarna upp genom Danmark för att minimera riskerna för smitta, men när vi funderat lite blev det alltså istället att vi bestämde oss för att ta färjan mellan Puttgarden och Rödby. Kostnadsmässigt gick det nog ungefär jämt ut och eftersom färjeturen bara tar 45 minuter chansade vi på att sitta kvar i husbilen den stunden.
En reflektion beträffande dessa färjor är dock att de är väldigt dyra. I alla fall om man jämför med andra färjelinjer till och från kontinenten. Vi gav lite över 1400 Sek för dessa 45 minuter. När jag lämnade Sverige den 2 september gav jag samma summa för 11 timmar med Stena Line från Karlskrona till Gdynia och jag har flera gånger åkte mellan Trellebort och Rostock/Saznits för under 1000-lappen. Allt är naturligtvis beroende på vart man är på väg eller kommer ifrån men med dessa skillnader kan man köra relativt många mil innan man är uppe i samma kostnad.
Körsbärsträden är vackra när de blommar. På vår resa hade de precis slagit ut i Frankrike
Ett öde torg i Frankrike någonstans som jag glömt namnet på
Snön passerades på några timmar tack och lov
Inte bara i Sverige som man kan pryda rondeller. Nästan så man blev sugen på en öl när man passerade den här :-)
Alla övernattningar på vår resa upp till Svenska gränsen skedde utmed vägen på bensinstationer och rastplatser. Vi åkte betalväg en liten bit när vi passerade San Sebastian i norra Spanien och upp mot Bordeaux men i övrigt höll vi oss på gratisvägar. Vid en jämförelses på Viamicheline visade det sig att skillnaden i sträcka enbart var några kilometer. Att betala 1000-lappar för att få åka i lite jämnare fart på lite finare motorvägar kändes inte motiverat. Dessutom var de vägar vi åkte till största delen väldigt fina även de och i många fall motorväg.
Den totala sträckan från min start i Portugal till vi körde in i Sverige blev ca 360 mil och kostade ca 7 800 Sek inklusive färja och bro.
Det brukar alltid vara trevligt komma tillbaka efter en vinter på sydliga nejder, och den här gången var känslan nog lite extra skön. Även om jag kände mig trygg i Portugal och de verkade ha förhållandevis bra kontroll på Coronans framfart kände jag en liten oro inför att jag om jag fått smittan skulle belasta den portugisiska sjukvården. Jag skulle även ha svårt med språket och att förklara mina problem och förstå deras diagnoser och svar.
Eftersom jag hade mina planer åt Ölandshållet medan Mia och hundarnas sikte var inställt på Stockholm hade vi bestämt att dela på oss i Blekinge där Mia hittat en bra transport mot Stockholm. När vi kört av Öresundsbron och en sista gång fått visa våra pass satte vi kurs mot sjön Pulken lite söder om Kristianstad. Vår förhoppning var att kunna stå där övernatten och kanske få se lite trandans. Dessa förhoppningar såg till en början ut att infrias. Vi hittade en parkering som verkade helt okay att övernatta på och tranorna dansade och sjöng för fullt några hundra meter för om hemmets stäv. Det mesta verkade helt perfekt till klockan blev straxt innan 22 då det knackade på dörren. Utanför stod en trevlig kille som förklarade att övernattning på platsen var strängt förbjudet. Han visade upp ett papper med någon lokal ordningsföreskrift där det framgick att ängen vi stod på endast var tillgänglig till kl 22. Efter lite dividerande hit och dit slutade det hela med att vi blev erbjudna att stå på tillsynsmannens bondgård istället. Den låg bara någon kilometer därifrån och snart hade vi förhalat och kunde dra för gardinerna igen. På morgonen köpte Mia lite äppeljuice och cider som stod uppställt till försäljning på ett mjölkbord 10 meter från husbilen. Betalning skedde med Swish som jag tycker är en himla smidig metod föra över pengar. Tyvärr verkar den bara vara införd i Sverige.
Trandans från första parkett :-)
Mjölkbord med juice och cider med hemmet i bakgrunden
När vi vaknat och fått i oss frukosten startade vi åter upp hemmet.
I Karlskrona debarkerade Mia och vovvarna medan jag fortsatte i lugnt tempo upp mot dotterns hönshus på Öland där jag nu förtöjt bilen och fortsatt min isolering.
Jag har monterat upp det förtält jag köpte i fjol och har därmed utökat boendeytan med några kvadratmeter. Från förtältet har jag sedan jag kom sett en jätteälg och några "stim" rådjur.
Det märks på temperaturen att jag i år är två månader tidigare än normalt i Sverige. På kvällarna blir det gärna lite kyligt. Efter lite funderingar införskaffade jag häromdagen en gasolkamin. Med den inkopplad i det yttre gasoluttaget på hemmet har jag nu inga problem hålla Portugaltemperatur vid trädgårdsmöblerna.
Den här coronapandemin är verkligen smolk i bägaren för oss alla. För mig är jag förutom oron över att jag själv eller någon nära ska bli smittad även fundersam över hur min höst och vinter kommer te sig. Mitt sätt att leva och bo bygger på friheten att kunna röra mig. Jag vill tillbringa vintrarna med lite varmare klimat än vi har här uppe i norr.
Som det ser ut nu har man ingen aning om hur resemöjligheterna kommer se ut framöver. Mycket kan ändras som en följd av pandemin. Smittan kommer troligen finnas kvar på obestämd tid och många länder ändrar sina lagar och regler. Isolationen ökar under pandemin och vem vet om man "öppnar upp" igen när situationen är under kontroll.
Vi vet inte vilken värld vi har framför oss.
Vår resa genom Europa skulle strax efter ankomsten visa sig bli den sista resan för en av oss dektagare. Mia berättade häromdagen att Donna som var den äldsta av hennes båda golden retrievers hade blivit diagnostiserad med en tumör i magen. Eftersom hon var över tolv år gammal såg man det som att den enda utvägen var att låta henne gå vidare. Hon fick häromdagen en spruta och befinner sig nu i hundhimlen.
Hej Tomas, tack för din reseberättelse. Hoppas din fria värld återkommer till hösten och vem vet vad din nya titel som Morfar innebär när det blir dags.
SvaraRaderaJanne
Hej Janne :-)
RaderaKul att du läser och följer mig. Ja det är bara att hoppas på att livet på återgår till något annat än detta. Man kan bara hoppas idag.
Om man ska hitta något "positivt" är det ju att just den här sommaren och hösten blir man morfar. Rätt tid för ett längre stopp här hos dottern :-).
Är ju helt novis på detta nya fenomen. Kul är det. Vi får se vad det innebär :-).
Hoppas ni också har det bra i "isoleringen"
Tack för trevlig läsning. Vi brukar göra som du övervintra på varmare breddgrader, men nu vet vi inte hur det blir till hösten. Visst kan vi stanna hemma, men det är ju det varmare och friare husbilslivet som vi gillar. Vi får hålla tummarna på att det löser sig.
SvaraRaderaTack :-)
RaderaJa det är en stor del det där att kunna röra sig mot lite varmare breddgrader den kalla årstiden.
Bara att hålla tummarna för att man kan rulla söderut igen i höst. I annat fall får det bli att gå i ide och planera för året efter :-).